VARANASI

28/01 VARANASI
Gud vilken natt! Det märks att vi har blivit riktigt bortskämda med vår chaufför och all bekvämlighet det innebär! Jag började nästan gråta när vi steg på tåget inatt och såg hur vi skulle sova. I en ofräsch liten kabin på en hård bänk med endast ett lakan på, med våra väskor inkrökta mellan benen medan två indier låg och snarkade under oss! Tåget tuffade igång och det lät som om sju fläktar, tre motorer och ett flygplan var igång samtidigt! Fy vad hemskt.. Jag vet inte hur men efter ett par timmar lyckades jag somna och vaknade inte förrän 7.30 på morgonen. Tåget skulle vara framme i Varanasi vid 10.00 men blev försenat till 13.30 pga dimma. Tågresan tog 14 timmar och det kändes som en evighet.
Glada av att äntligen vara framme i Varanasi, den heliga staden, möttes vi av hudratals taxi- rickshaw och cyckelförare som ville köra oss endast till sina ställen (för att få provision). Vi hoppade på en rickshaw som såg pålitlig ut och bad honom köra till “Scindia”, ett hotell vi hade blivit rekommenderade. Det visade sig att vi missbedömt hans pålitlighet fullständigt för han släppte av oss på ett helt annat hotell 5 km därifrån. Förbannade, med tung last och värmen tog vi oss dit till slut och det var det perfekta stället med utsikt över floden Ganges.
Varanasi är Indiens heligaste stad och alla gamla människors önskan är att vara här när de känner att de är “nära slutet”. Dör de här så befrias de från deras synder (om de har några) och dålig karma och på så sätt “renas” de. Kroppaarna bänns bredvid floden vid ghaten “Manikamika” och sedan sprids askan ut i vattnet. Därefter kommer de till de slutliga och högsta, Nirvana. Vissa kroppar släpps ut i floden utan att brännas. Det är barn under 12 år, gravida, leprasjuka, ormbitna och brahmaner (präster). De räknas som redan “renade”.
På gatorna här nära floden kommer familjer gåendes med jättestora trästockar där de döda kropparna ligger inlindade i tyger. De bär ner de till ghaten för att brännas som är sonens uppgift att göra och sedan sprids askan ut i floden. Inte långt ifrån står folk och badar i det heliga vattnet bland röken, andra borstar tänderna. Även om vi var väl förberedda på detta blir man väldigt chockad när man ser det med egna ögon.
Vi bokade en båttur längs floden och det var rätt skönt att komma bort från allt folk och se ceremonierna från ett annat perspektiv, dock en mycket speciell båttur med en kropp flytande inte långt ifrån vår båt.
Man blir verkligen chockad av att se allt det här.. Det känns som de ser döden på ett helt annat sätt, något väldigt stort som nästintill firas.. kanske för att man kommer till Nirvana?

29/01 VARANASI
Klockalarmet väckte oss kl 05.30. Vi hade hört att en båttur på Ganges vid soluppgången var något alldeles speciellt och hade bokat in det igår. Till en början var det mörkt, väldigt dimmigt och kallt. Dunjackorna var såå uppskattade nu!
Längs floden på de olika ghaten kom folk ner för att ta sina första morgondopp, några tvättade kläder, andra spred ut aska.. (de som bor i andra delar av Indien försöker ta sig hit och åtminstone sprida ut askan i floden). Så vackert med de de tusentals färger på saris sm kvinnorna bär, de färgglatt måladde ghaten som speglas i vattnet, de hundratals tempel tillägnade åt olika gudar längs hela floden, de brinnande teljusen guppandes i vattnet som tänds för de döda.. Känns så magiskt, spirituellt och heligt.
Vår “guide”, den 16-årige pojken som ror båten förklarar om traditioner och själva bränningen i hinduismen. I ghatet “Manikamika” bränns ca 300 kroppar dagligen, varje kropp tar 3-4 timmar att bränna, männen i falmiljen bär ner den avlidne på trästockar som ligger inlindad i röda/oranga tyger, de badar kroppen i vattnet innan de tar av tygerna och börjar bränna. De anhöriga står hela dagen runt bålet, men de är endast männen som får vara där, hela bränningsceremonin är männens och pojkarnas uppgift. Efteråt rakar sönerna av håret.
Pojken som ror vår träbåt pekar på en stor tank och berättar att det är där vattnet filtreras innan det går ut till “hushållen”. Då vet vi det, tänkte vi efter dagens morgondusch!
Efter två timmar är vi tillbaka till “Scindia ghat”, solen har stigit upp och vi har tagit många foton. På hotellet satt vi och åt frukost med en jättetrevlig holländsk kille. Han hade precis kommit från en treking i Himalaya, vandrat i -25 grader is och snö mellan stupbranta berg 10 dagar och nu fortsatt sin resa till Varanasi. Vi checkar ut men lämnar våra väskor på hotellet över dagen, vårt tåg till Delhi går inte förrän 20.00. Vi promenerar till “Shiva ghat” och går upp trappstegen som leder till en stor marknad. Det är fruktansvärt varmt, en indisk kille som pratar spanska visar oss sin butik och vi köpte lite sjalar och jättefina tygtavlor med Shiva och Ganesh. Så fort man kommer upp från ghaten in i staden är Varanasi hur stort och kaotiskt som helst. 3 miljoner invånare och en superjobbig trafik. Vi hittade en mysig avlägsen restaurang på en innergård där vi åt falafel med hummos, sallad och pitabröd! Yummi! Därefter fick vi tiden att gå bara genom att sitta och titta på alla människor och personligheter som rör sig runt floden. Många utövar “pujas” (ber), tänder rökelser, spelar något instrument. Barnen leker med drakar eller spelar cricket på en minimal area.
Vi tar oss tillbaka till hotellet för att hämta väskorna och bege oss av till tågstationen. Vi passerar “the burning ghat” en sista gång. Man ser verkligen kropparna och kroppsdelar på bålen. Några inlindade i vitt lakan som mumier, andra helt öppet. Det går i ett med ca 10 bål samtidigt, familjer köar uppe vid trapporna för att böra ner deras avlidna. Vi blir ståendes helt stumma och tittar en stund på ceremonin som många andra turister. Man känner att man inte hör hemma här, en viss orespekt mot familjerna men man är ändå nyfiken och de fortsätter sina ritualer helt naturligt som om det vore vilket jobb som helst. Man ser väldigt lite känslor visas öppet men det är tydligen något som ska undvikas under ceremonin.
Jag kände att det liksom blev för mycket för mig, antagligen var det en kulturkrock och – chock av alla döda kroppar och var glad att vi inte skulle vara här fler nätter.
Varanasi är oförklarligt. Är man i Indien borde man verkligen komma hit åtminstone en dag för att se traditionen och livet på Ganges.

AGRA - TAJ MAHAL

27/01 AGRA – TAJ MAHAL
Idag är vår sista dag med Lakhan, känns nästan lite sorgligt för vi har haft så roligt ihop. Det är också vår sista dag i Rajasthan, vi ska till Agra som ligger i Uttar Pradesh och se Taj Mahal!
Vägen från Rathambhore till Agra ca 300 km var som en dröm! En alldeles rak och fin motorväg utan hål! Det tog oss ungefär sex timmar till Agra med ett chai- och pakorastopp på vägen!
Agra ser ut att vara väldigt smutsigt, mycket folk och trafik. Här finns inga industrier eller fabriker av något slag, det är ej tillåtet pga Taj Mahal, på det viset kan det till en viss del skydda den vita marmorn från föroreningar.
För att ta oss in till monumentet promenerar vi först genom en park där man blir attackerad av försäljare. Efter att ha passerat den stora gaten är vi inne på det heliga området och vi har Taj Mahal framför oss som är imponerande vackert. Man kan förstå att det räknas som ett av världens sju underverk. Det beskrivs som det vackraste monument som någonsin byggts av kärlek. Det byggdes av Shah Jahan som minne till sin fru som dog när hon födde deras 14de barn 1631. Hennes död krossade hans hjärta och redan samma år började bygget som inte stod klart förrän 1653, 22 år senare.
Utanför står Lakhan och väntar på oss och ikväll slå r vi till stort och äter på “Only” en lite lyxigare restaurang som vi alla förtjänar sista kvällen.
Han kör oss till tågstationen i Agra och efter en timmes prat och skratt i Tatabilen tar vi avsked, han kramar och pussar oss och önskar oss lycka till med resan.
Vi kommer in på stationen och det är inte precis någon vacker syn vi möts av med allt folk som ligger på golvet var som helst, män som urinerar, råttor och annat ofräscht..
Vi står och väntar på nattåget som ska ta oss till Varanasi, vi vill bara in i hytten och sova..

RATHANBHORE

25/01 RATHAMBHORE
Dagens slutdestination är Rathambhore Wild Life Sanctuary. En jungel på 1200 kvadratkilometer där man har störst chans att se vilda tigrar i Indien. Från Udaipur har vi en lång väg framför oss, 400 km landsväg som motsvarar ca 10 timmar.
På morgonen vid utcheckningen kom vi i kläm med hotellägaren. De ville ha mer betalt för vår tvätt (lite kläder som vi lämnat in) än för själva rummet! Lakhan blev förbannad och sa “business finish” och att han aldrig skulle komma tillbaka.
Det var en lång och rätt jobbig dag i bilen. Vi körde på en liten väg som gud glömde, det var till och med värre än kameltravet! Vi satt som två studsibollar i baksätet och utan ac i denna värmen blev det ganska påfrestande! Men dessa landsvägar är alltid underhållande för man kommer närmare inpå människorna som lever i byarna och vi hittar alltid tusen grejer att fotografera.Vi stannade och rullade ner fönstret för att fota tre små flickor som gick bärandes med full grenlass på huvudet och yxor i händerna. De blev rädda och försökte springa ifrån och gömma sig men Lakhan körde ikapp och då kom de plötsligt gående emot oss med värsta mördarlicken och yxan i beredskap! Herregud jag blev livrädd för dessa småttingar och vevade snabbt upp rutan igen! Jättekonstig känsla, precis som om de vore djur och aldrig hade sett människor förut.
Vi körde inom Bundi, en mindra stad som ligger längs vägen till Rathambhore, för att sträcka på våra mörbultade kroppar. Lakhans plan var att vi skulle titta på ett fort som ligger uppe på berget ovanför staden men vi känner att forten börjar stå oss upp i halsen nu och dessutom hade vi inte heller någon ork att ta oss upp! Istället gick vi en liten promenad och hittade det perfekta stället som sålde pannkakor med nutella och banan! Yammi!
Två timmar bumby-road senare var vi framme i Rathambhore. Här finns bara en enda grusväg med några hotell. Folk kommer endast hit för att åka på jungelsafari och det har vi bokat till imorgon eftermiddag. Det är här man har störst chans att se vilda tigrar i Indien. Ska bli jättespännande! Safarin börjar inte förrän kl.14.00, ska bli skönt med sovmorgon!

26/01 RATHAMBORE
Så skönt det var med sovmorgon! Vi vaknade vid 9.30 och efter vårt morgonchai ville Lakhan åka en sväng med oss vid jungeln innan safarin började. Med privatbil kan man köra en liten bit in ca 5 km, tills man kommer till den stora porten/ingången där endast safaribussarna och kenterna har tillträde.
Det var som om en ny värld öppnades när vi kom in i den täta skogen. Djur överallt och många underliga läten och mysigt fågelkvitter. Vi kom fram till stoppet, parkerade för att promenera lite och där mötte vi ca 200 tokiga apor som hade beslagtagit området! De sprang och studsade, dinglade i träden och hoppade på bilarna som galningar!
“Alla vägar bär till fort” i Indien, inte minst sagt i jungeln, så framför oss hade vi nu ännu ett fort som vi skulle besöka. Vi vandrade upp de branta stigarna som ledde upp till det lilla fortet och väl däruppe kunde man se hela jungeln nedanför.
Vi åkte tillbaka till byn för att äta lunch innan vi skulle iväg på safarin på eftermiddagen. Vi hittade en restaurang som såg väldigt fin ut och beställde samosa (potatisröra), pakora (friterade grönsaker), aloo paratha (bröd fyllt med grönsaker och potatis) och dal fry (jättegod och stark linssoppa).Servicen var för bra för att vara sann! Det stog tre servitörer runt vårt bord hela tiden som bara såg till att allt var bra och fyllde på. Våra två sugrör kom till och med serverade på ett fint fat!
Klockan 14.00 kommer bussen och hämtar oss. Nu börjar färden på den leriga och håliga vägen, de jättebranta och smala backarna inne i skogen. Det var lite oroande hur de körde denna buss utan tak för vi satt längst bak och vi hoppade upp och ner på de stenhårda sätena utan någon som helst kontroll!
Djuren dyker upp runt omkring oss, massor med råddjur, antiloper, krokodiler, påfåglar med mera.Vi mötte andra safaribussar i skogen, alla i jakt på samma djur men det verkade som ingen hade sett till de gömda tigrarna denna eftermiddag.Vi kom fram tll en stor sjö, det var fullt med vilda djur runt omkring och det var en härlig känsla att se dem där i sin egen natur. Efter tre timmar var vi tvungna att börja återväna, tyvärr utan att ha sett någon tiger. Det finns ungefär 30 tigrar i jungeln men utspridda över tusen kvadratmeter så man måste ha turen på sin sida för att se dem.
Safarin var verkligen värd varenda öre det var jättekul att se alla dessa djur i den fina naturen.
Imorgon Agra för att se underverket Taj Mahal.

UDAIPUR

24/01 UDAIPUR
Som alla dagar hittills vaknade vi till klarblå himmel och solsken. Efter en kopp chai på takterassen åkte vi upp till “the sunset point” ca 300 meter med cable car för att få en överblick över staden, city palatset, Pichola sjön, Jagmandir island och Lake palace hotel. Här uppifrån ser man verkligen hur fin och romantisk staden är. Synd att de inte håller det renare bara.
Lakhan tog oss till sitt favoritställe för att äta lunch på någon gömd bakgata gud vet var! Vi åt “thali” en indisk rätt eller rätter som äts på en jättestor rund aluminiumbricka. Jättegott! Varannan minut fyller de på din tallrik med alla dessa smårätter. Olika starka röror med linser, bönor, kål, potatis, ris, yogurt och chapati. Ett ställe vi verkligen rekommenderar. Restaurangen heter “Natraj Dining Hall” och ligger bakom Ashoka Cinema om det är någon som har vägarna förbi Udaipur!
Idag har det varit fruktansvärt varmt och efter denna otroliga lunch orkade vi inte ens gå så vi tog en tvåtimmars siesta på hotellet.
Här finns massor av silverbutiker och jag köpte ett jättefint silverarmband och halsband. Kvällen spenderade vi åt att strosa omkring på smågatorna och bara njuta av söndagens lugn.